WARSZAWA 2011

av Thomas J

I den snåriga floran av sommarturneringar hade lotten i år fallit på Najdorf Memorial i Warszawa. Förutom undertecknad bestod den hugade skaran Solnaiter av Peter Bjarnehag och Petter Lindborg. En skräckinjagande samling på förhand om jag får säga det själv. Förväntningarna på resan var höga, motståndet såg starkt ut. Kanske skulle man få chansen att möta lite uppåt i år?

För varje nytt land jag står i begrepp att besöka konfronteras jag alltid av en mix bestående av förväntningar och förutfattade meningar jag på förhand har bildat mig om och av det nya resmålet. Efter åtskilliga schackresor i det postkommunistiska Europa är det dock ärligast att erkänna att skotten inte längre är vattentäta mellan dessa förväntningar och förutfattade meningar. ”Man vet vad man får” sade han som svängde in på IKEA-parkeringen. Därför är det så mycket roligare att nu kunna konstatera att Polen blev en positiv överraskning. Polacker är hjälpsamma, engelskakunskaperna är överlag ganska goda och servicenivån i olika sammanhang är jämförbar med svensk standard. En intressant betraktelse, som också får tjäna som en kontrast till föregående mening, gjordes av Jörgen när vi förra sommaren besökte Bulgarien. På många skyltar till affärer stod något i stil med: ”Vi arbetar mellan 9-17, stängt 12-13 då vi äter lunch”. Skillnaden mellan ”Vi har öppet...” (underförstått ”för er”) och ”strax tillbaks” vid rast, etc kan tyckas hårfin men i den lilla skillnaden ligger här förmodligen en stor förklaring förborgad. Det handlar som i så många andra fall om attityder oavsett om man säljer upplevelser, bilar eller mat, eller bara ska hjälpa vilsekomna turister.

Min kompis Pawel som har polsk bakgrund menar att ett lands folksjäl mer än någon annanstans avspeglar sig i de ord som förekommer i de idiomatiska uttrycken¹. I Polen är det ord som ”faderlandet” och ”uppoffringar” som förekommer mer frekvent i de idiomatiska uttrycken såväl som inom den politiska retoriken. Uttrycken för denna förmodade stolta patriotism såg vi dock inte mycket av, ej heller de andra paralleller Pawel påstår finns med det stora landet i väster: kristendomens relativt starka ställning och stora klassklyftor. Ett paradoxalt motsats förhållande kan tyckas när siffrorna för dem som bekänner sig som troende kristna i Polen är 88.2%². Blir det fler turneringar i Polen kanske man får chansen att studera de här ämnena lite närmare.

Som schacknation har Polen en stolt historia. Spelare som Rubinstejn, Reshevsky och Janowski är spelare som de flesta med lite schackbildning känner till. Till den trojkan hör naturligtvis även spelaren som var föremålet för den minnesturnering vi tänkte besöka. Det kanske är på sin plats att här påminna yngre såväl som äldre läsare om vilken fantastisk spelare Don Miguel Najdorf var. Under en imponerande karriär som sträckte sig över många decennier samlade han bl.a ihop 11 OS-medaljer varav 3st var individuella guld³. Najdorfs storhetstid var på 40 och 50-talet med en riktig topp 1947-49 då han enligt chessmetrics endast hade Botvinnik före sig på världsrankingen. Varför en inbjudan till världsmästarturneringen 1948 uteblev är det därför svårt att förstå. Men karriären innehöll andra toppar, bl.a ett världsrekord i blindsimultan över 45 bord satt 1947. Sextio år fyllda 1970 representerade Najdorf världslaget på bord 9 i matchen mot Sovjet. Resultatet 2-2 mot ingen mindre än Mikhail Tal var en fenomenal prestation med tanke på att världslaget förlorade alla övriga matcher från bord 5 och nedåt . Även om dagens unga spelare inte studerar Najdorfs partier i detalj så kommer hans namn att leva i Caissas arkiv för evigt, om inte annat så tack vare den sicillianska bivarianten som bär hans namn.

Med denna minibiografi i minnet över den store Najdorf är det lätt att förstå vilken angelägenhet Najdorf Memorial är för polackerna. Stora delar av den polska eliten fanns representerade. Landslaget i form av Macieja, Markowski och Kempinski samt juniorsidan med den starka kvintetten Swiercz, Olszewski, Szarnota, Piorun och Dragun. 16-årige Kamil Dragun, ELO 2428, hade en prestationsranking på fina 2512 och Daniel Swiercz vann junior-VM som började veckan efter Najdorf Memorial.

Det polska respektive svenska juniorschacket är tyvärr en källa till oroväckande diskrepanser. Den svenska rankinglistan visar att det är ganska tunt med unga lovande spelare bakom Nils Grandelius och Erik Blomqvist. Tikkanen är också ung men det är lätt att glömma att han har hunnit fylla 25. Polen har 12 spelare under 20 i intervallet 2350-2550, flera av dessa är redan IM eller GM. Av Polens tio i topp på seniorlistan är endast en spelare född på 60-talet och man får gå ända ner till plats 27 för att hitta nästa. Jämför gärna med den Svenska seniorlistan. Schacket verkar stå starkt i Polen.

Turneringens åldersmässiga fördelning var också intressant. Endast 13 spelare av 98 var äldre än undertecknad och Peter var en av dem. Tittar man bara på de 50 sista i startfältet var det endast ett fåtal. Åren går...no country for old men! Den här åldersfördelningen påverkade också längden på partierna, det osade av ungdomlig energi att backa upp den höga kampviljan med. Jag har aldrig spelat en 9-ronders turnering och haft 63 drag i genomsnitt per parti och då ska man veta att det endast blev 26 drag i första ronden. Peter hade mer normala genomsnittet 42 drag och Petter 45. Det var tufft och efter vissa partier var åtminstone jag mer eller mindre vimmelkantig.

Turneringsarrangemanget som sådant höll hög klass. Utrymmena mellan brädena var väl tilltagna och luftkonditioneringen i spellokalen fungerade och borgade för en behaglig spelupplevelse. Motsatsen till en svettig kväll på schacksalongerna med andra ord! Arrangörerna var dessutom flitiga nog att lägga ut samtliga partier från varje rond på hemsidan, fördröjningen var max en dag. När man slår lite ur underläge är det ju alltid skönt att kunna preppa med tillgång till helt färska partier. Om detta är en ny trend kan man hoppas att den håller i sig, Arrangörerna av Sunny Beach-turneringen i Bulgarien förra sommaren tillhandahöll nämligen samma service. Rondstart kl 17 var på förhand ett litet frågetecken. Peter hade invändningar. Om det är riktigt varmt kan det vara segt att sitta och vänta på ett parti en hel dag. Hinner man äta efteråt, osv? Men både temperaturer och öppettider var med oss. De praktiska problemen var obefintliga.

Var ute i god tid! Har ni hört den förut? Den resvane Petter är redan på plats i Warszawa när jag och Peter lämnar Skavsta avsevärt försenade. Det går ju så mycket fortare att åka flyg så man kan ju åka samma dag som turneringen börjar...eller hur? Väl ombord och på väg söderut påminner jag mig själv om några av de användbara råd som gäller på andra sidan vattnet. Ett av dessa lyder: gör upp om priset på en taxiresa innan du sätter dig i bilen! På Fredric Chopin international fick vi snabbt omsätta teori till praktik när vi blev uppraggade av ett fårat taxiproffs. Skulle det finnas ELO i taxibranschen pratar vi runt 2750 på den här gubben. Peter som naturligtvis vet hur det fungerar insisterar på att göra upp om priset varpå GM Bluffkov när han fått adressen utbrister ”Six Euro, no problems!” Men det låter ju jättebra, jag och Peter nickar instämmande. Nån minut senare ute på motorvägen märker vi att taxametern lyser med sin frånvaro så Peter bestämmer sig för att kontrollera priset. ”Twenty Euro no problems!”. Sådär ja, 333% prishöjning. Inte undra på att det går bra för Polen! Det är då man plockar fram engelskan. ”No no mister we had a price you said 6 Euro!”, bara för att märka att han plötsligt pratar lika dålig engelska som Leonid Bresjnev. Men han både ser och framförallt hör på vår konversation att vi inte är pigga på att svälja hans bud. Efter lite förhandling på klassiskt teckenspråk där ett viftande pekfinger får ersätta parlören landar vi till slut på ”60 Zloty⁴ no problems!” Som vanligt i sådana här fall handlar det inte så mycket om pengarna i sig utan om principer. Men, men...hatten av för de fria marknadskrafterna.

Med 10 minuter tillgodo hinner vi till ronden. Jag slår sig ned vid brädet, stressad, ett par timmars sömn innanför västen, koffeinpumpad. Mittemot sitter Kacper Piorun, en ung lovande IM. Tjong! Damen ryker i 26:e draget. Det komiska är att jag ser att damen är hotad men glömmer bort det när jag fördjupar mig i nån skum variant. Det här förebådade tyvärr en mindre lyckad inledning på turneringen för min del där jag bränner två klara vinster till remier i de kommande ronderna. Matt med S och L går inte som på räls i rond 3 och när jag äntligen hittar mekanismen och har forcerad matt i 4 är de 50 dragen till ända. Vad är det Thomas Ernst alltid brukar säga? Du måste träna hårdare! Efteråt hördes schackturistens klagan eka mellan husväggarna ända bort till Wilcza street.

Bild1: Rond 1. De tre schackturisterna från Sverige i någorlunda samlad tropp. Petter spelade vit mot GM Malakhatko som slutade 8:a med 6.5p. Remin hägrade trots en minusbonde men ett ödesdigert bondeflytt till b5 kostade hela poängen.

Från Wilcza street 70 där Peter ordnat med en rymlig lägenhet var det ca 15 minuters promenad till spellokalen. Och även om vi inte såg speciellt mycket av Warszawa så blev de omkringliggande kvarteren väl bevandrade, till slut ett ganska stort område. Med restauranger snyggt och prydligt uppradade på behagligt avstånd behövde vi inte gå långt för kulinariska upplevelser. Restaurangmaten gjorde inte någon besviken, tvärtom den var alldeles utmärkt. Kanske inte lika bra som i Pardubice 2007 men förmodligen minst lika bra om inte bättre jämfört med standarden i Sverige.

Bild2 : Kinesrestaurangen precis över gatan besöktes flera gånger i lunchsyfte.

Vad som istället något oväntat skulle visa sig bli en källa till irritation men också en del komik var något så ”enkelt” som inhandlandet av dagligvaror. I Warszawa måste du nämligen handla bröd, mjölk och yoghurt, kött och fisk och gud vet vad i separata butiker. Försök föreställa er en värld utan ICA! Jag vet, det är svårt...Som turist hade det säkert kunnat fungera bättre med en GPS av något slag. ”2L mjölk, sväng höger om 50 meter.” men någon sådan fanns tyvärr inte att tillgå. Det var bara att dra på sig promenadskorna och börja gå. Under en längre promenad in mot centrum på fredagen efter sista ronden såg vi till slut en supermarket. Den låg centralt inte långt från McDonalds. För folkhälsan är det här förmodligen ett utmärkt koncept. Varje gång någon ska handla får verderbörande trava runt halva stan. Man får lite vibbar från kommunisttiden av det här här. ”Den store ledaren har idag beslutat att alla polacker ska motionera varje gång de inhandlar dagligvaror. Bröd och mjölkbutiker får därför inte befinna sig närmare varandra än 1 km!” Hursomhelst, det Polska nytänket har fortfarande en del områden att erövra.

I ärlighetens namn så räcker inte 10 dagar särskilt långt för några djupare jämförande studier med Sverige så det man reagerar på är ju bara de mest i ögonfallande olikheterna, kulturellt såväl som materiellt. Och förutom dagligvarukrånglet sprang vi sista dagen definitivt över en annan sådan i ögonfallande olikhet. Stockholm har sitt ”biopalats” vid Medborgarplatsen och Göteborg har 10 salonger som också kallas ”biopalats”. Ni känner säkert till dem, men efter att ha varit i Warszawa vet jag hur ett riktigt biopalats ska se ut.

Bild3: Warszawas biopalats huserar i detta jättelika spökhus..

Tack vare lite efterforskningar från Petter vet vi nu att denna majestätiska byggnad var en sovjetisk gåva till det polska folket. Efter tre års konstruktion stod pjäsen klar 1955: Joseph Stalin Palace of Culture and Science. Numera har Stalins namn plockats bort och byggnaden reducerats till ett vanligt kulturpaltas, där biosalongerna får antas utgöra ett delmängd. Om det finns något som heter arkitektonisk ironi vet jag inte men klart är att byggnaden för tankarna till slutscenerna i Ghostbusters 1. Urvalet av engelskspråkiga filmer visade sig dock vara i paritet med antalet supermarkets så nu när de tre schackmusketörerna bestämt sig för att även ta en titt på insidan fick det bli sista Harry Potterfilmen i 3D.

Bild 4: Ingången till biopalatset.

Sista dagen erbjöd en del planlöst flanerande och mest av en slump irrade jag ner i de labyrintliknande gångarna under centralstationen. Såvida inte goda skäl föreligger bör man förmodligen inte uppehålla sig där alltför länge. På få andra ställen lyser det turist i pannan som på en centralstation. Det ska möjligtvis vara när man sätter bort damen då som en schackturist men man kan se det roliga i situationen också och precis av den anledningen flumma runt därnere en stund trots att lokalsinnet utsätts för hårda prövningar. Det finns nämligen mycket att titta på. Jag passerar en tandlös gammal tant i ett huckle utanför en affär, hon pratar och avfyrar ett demoniskt skratt. En butiksägare står utanför sin butik, han verkar död men förmodligen sover han bara, två väktare går förbi, dom tittar på mig. Efter en stunds förvirring i labyrinten kommer jag tillbaks till samma plats och får en stark Deja Vu upplevelse. Den tandlösa gamla tanten i huckle står kvar, hon pratar och avfyrar ett likadant demoniskt skratt. Butiksägaren står kvar utanför sin butik lika livlös som förut, samma väktare går förbi och de vänder sig om på exakt samma plats de vände sig om 5 minuter tidigare och blänger på mig. Om någon har funderat på hur en anomali i rumtiden skulle kunna upplevas så måste jag ha kommit ganska nära där. Skivan gick på repeat. Koden i Matrix hackade. För att fortsätta med filmliknelserna i detta reportage så finns det en film med ickelinjär kronologisk handling, Triangle från 2009, som man osökt kommer att tänka på när man vandrat runt där nere en stund. Memento är en annan. Till slut tar jag mig upp och ut ur de sövande katakomberna. Det sirapsliknande medvetandet klarnar upp. Tiden går gudskelov igång igen.

Bild5: Labyrinterna under centralstationen i Warszawa. Inträd på egen risk och se till så att du inte har bråttom. Tiden står nämligen still här.

Att gå på Warszawas extremt breda huvudgatorna ger en speciell känsla. Man ser allt och alla, man tar in staden. De må vara gjorda med miltärparader och fascistkitsch i åtanke men i det postkommunistiska Europa är de storstadsflanörens bästa vän. Det finns så mycket att se, långt mer än vi hann med att avverka denna gång. Så det får bli nästa gång, för det blir nog en nästa gång. Jag rekommenderar Najdorf Memorial till alla Solnaiter med tom turneringskalender. Vill man inte svettas i A-turneringen finns det en B och C variant att välja på.

Länk till turneringens hemsida med resultat och fler bilder: Najdorf Memorial 2011

Bild6 – Bild 9: Bilder på Warzawa lånade från internet.

Bild 10: Utanför porten på Wilcza70 stod veckans fynd och väntade på en köpare.

Bild 11: Petter in a moment of Zen.