Text: Petter Lindborg
Bild: Ulf Wallgren
I mellandagarna begav sig tre Solnaspelare, Ulf, Peter och Petter(jag själv) till Travemünde för att spela
en 7-ronders schackturnering över fyra dagar. Efter en rätt smidig tågresa över dagen ankom vi till anrika
Lübeck där vi också bodde p.g.a. bättre hotellmöjligheter och vi hyrde en bil för pendling till det
närliggande Travemünde, allt enligt resefixarmästaren Peters alltid lika väl uttänkta planer.
Lübeck med sin mäktiga stadskärna och vackra historiska byggnader hade sina glansdagar under Hansan och
fungerade som dess ledande stad. Tyskromerske kejsar Karl IV utsåg på 1300-talet bl.a. staden till en av fem
"Imperiets stoltheter" tillsammans med Venedig, Rom, Pisa och Florens. Men trots neutralitet drabbade
Trettioåriga kriget på 1600-talet staden hårt. Holländarna började vid samma tid även dominera handeln inte
minst p.g.a. upptäckten av Nya Världen och handelrutterna till Asien och Lübeck har sedan dess aldrig återfått
någon större regional betydelse. Att det var den första staden som RAF attackerade ordentligt under andra
världskriget berodde mer på att "Bomber" Harris och co. grymt nog tyckte den var lämplig som ett relativt
oförsvarat övningsobjekt för brandbombningstaktik än för att den var militärt viktig. Lite intressant kuriosa
är att namnet kommer från det slaviska ordet 'Liubice' som betyder ungefär 'älskvärd', samma ord som
Ljubljana, Sloveniens huvudstad, anses härlett från.
Holstentor, staden Lübecks symbol (Källa: wikipedia.org)
Travemünde var en mycket mindre och pittoresk stad med närheten till vattnet och vackra rader av trappgavelhus.
Man kan lätt föreställa sig den som en trevlig sommarhelgsstad. Även över nyårshelgen verkade staden vara ett
tämligen populärt resmål för pensionärer. Ett närmast bisarrt arkitektoniskt inslag i idyllen var hotell Maritim
som med sina 115 m syntes på långt håll när man närmade sig staden. Men det visade sig att det fanns en högst(!)
funktionell anledning: på taket hade man en riktig fyr, tillika Europas högsta. En lite abstrakt men flerfyndig
analogi till de två städerna i Sverige skulle kunna vara Trosa och Södertälje. På frågan vad invånarna lämpligen
borde kallas på svenska kom vi till slut fram till Travemündier resp. Lübeckianer (till skillnad från urbefolkningen
Lübeckianderna...).
Själv var det första gången jag spelade schackturnering under julledigheten. Trots ansträngningen egentligen ett
ganska trevligt sätt att koppla av på, det sägs ju också att den mest effektiva vilan på semestern inte är att
ligga och slappa utan att göra något aktivt som man gillar. En annan mentalt uppfriskande sak med att åka
utomlands är att få gymnastisera sina invanda kulturella mönster. Gillar dessutom att frossa lite i egna fördomar
om landet och dess invånare och låta dom testas mot verkligheten. Men även om fördomar är just fördomar,
dvs typiskt överförenklingar och snedgeneraliseringar, så innehåller dom också nästan alltid ett korn av sanning.
T.ex. är det knappast någon slump att när amerikaner skriver öppningsböcker heter dom "Dangerous weapons.."
eller "New creative ideas in ....". Mer typiskt tyskt är "Richtig gespielt!" som t.ex. i Uhlmanns klassiker
"Französisch, richtig gespielt". Vid det sedvanliga bokbordet vid turneringen fanns en hel del kända böcker
översatta till tyska och någon hade också lustigt nog fått extratiteln "Richtig gespielt!" . Säljande får man förmoda...
Så här såg strandpromenaden i Travemünde ut 2010 när vi spelade turneringen förra gången
Tänk bort snön och slasket så ser ni 2013 års version framför er (som vi glömde fotografera).
Andra spaningar från resan där fördomarna fick viss bekräftelse:
- På en restaurang i Travemünde kunde man bara beställa en liten eller en stor vatten. Den mer anti-hierarkiska
varianten "en mellan" fanns inte i menyn och dom förstod inte ens vad man menade när man bad om det.
- Schackbokbordstanten vid turneringen vakktade noga på Reglerna. Fick själv en liten skarp tillsägelse när jag
bläddrade i en bok utan att ha köpt den först, "Darf nicht!". Värre råkade en herre ut för som råkade placerade
sin kaffemugg på bordet för att kunna titta lite närmare på böckerna. Efter några ilskna fraser från damen
lommade mannen iväg, medans hon muttrade "Idiot!". Mannen betedde sig enbart trevligt och spillde inte ut något,
men han hade ju brutit mot Reglerna och därmed tydligen förverkat sitt människovärde...
- Mellan Lübeck och Travemünde fanns en väägtull. Och då var det verkligen en riktig Tull. Inte någon fiffig
modern teknisk lösning med en kamera som fotade nummerplåten utan här snackar vi en byggnation med tak
som man skulle stanna i, plocka fram 1.50 Euro i mynt och betala i handen till en tullvakt. Omständigt värre
och det hela kostade säkert samhället mer än att bara skippa tullarna, frigöra personalen för annat arbete
och låta det vara gratis...En snålt ställd fartkamera registrerade oss därtill för +9km/h, och två månader
senare kom ett artigt brev till Sverige med inledningen "Sehr geehrter Herr.." och meddelade därefter att en
"Verkehrsordnungswidrigkeit" hade begåtts, med en anmodan att betala in 10 Euro. Inte heller här torde
omkostnaderna kunna bestridas av det futtiga bötesbeloppet.
Spellokalen "Ostsee-Akademie" fotograferad 2010 och 2013. En jättelik temperaturskillnad.
Turneringen var dock inte alls så välordnad som fördomarna predikterade. Det var en hel del strul med att
komma igång med första ronden och i lokalen uppstod även regelbundet en viss brist på frisk luft.
Åtgärden att öppna alla dörrar i början av partierna ledde i sin tur till att vinterkylan trängde in inomhus.
I slutändan var det dock en rätt OK turnering, det tror jag att alla tre var överrens om. Turneringen hade
spelats i imponerande trettio år i rad, men man hade nu beslutat sig för att inte arrangera någon mer tävling
efter årets. Dess eldsjäl och organisatör sedan starten, Herr Rüdiger Pflaum, berättade i en intervju att
det bl.a. var för få frivilliga som jobbade och dessutom för mycket konkurrens från andra turneringar.
Vid starten 1984 fanns det bara fem andra samtidiga Europeiska turneringar, nu var det uppe i ett trettiotal.
Som mest hade turneringen 1989 hela 400 tävlande (i år var det dock ändå rätt skapliga 270 kan tyckas...).
Så dess nedläggning kan i så fall paradoxalt tolkas som att schacket är på frammarsch, istället för tvärtom.
Den schackliga insatsen från Solnaspelarna kan väl sammanfattas som väldigt solid om än utan viss spets.
Peter smög sig på sitt patenterade sätt uppåt på slutet utifrån en blygsam placering i mitten av fältet
och blev (som vanligt...) bäst placerad i gänget.
Ulf förlorade enbart ett parti, även om det kanske blev någon remi för mycket mot svagare motstånd.
Själv stod jag bara sämre någon gång i ett enda parti, som svart mot GM Sergeev som jag också förlorade mot.
Misslyckades dock att spela hem tre vinstställningar, bl.a. mot en IM. Det berodde å andra sidan mer på
oskicklighet än otur, så egentligen inte så mycket att klaga på...
Interiör från spellokalen. Från en detalj i bilden kan man lista ut om bilden är tagen 2010 eller 2013...
Sista dagen var det en jättestor blixtturnering med uppemot 100 spelare. Ännu inte helt mätt på schack
beslöt jag mig för att pröva lyckan medans Peter och Ulf spenderade eftermiddagen som turister i Lübeck.
Turneringen kombinerades intressant nog med en slags avslutningsfest där det serverades mackor, korv och öl.
Alkoholinslaget ledde dock till en del skandaler. När en rejält överförfriskad holländsk IM skulle göra sig
av med ölen inför sitt parti blev det olämpligen i form av ett i bana genom luften roterande föremål som
stänkte ned antal bord och bräden. Senare kom han i rejält gräl med en stormästare som han tyckte osportligt
spelade på tid i remiställning och alla fick högt höra hur han ansåg att alla ryska spelare var fuskare...
Baserat på det ganska tuffa motståndet i gruppspelet antog jag att A-finalen, som jag till slut lyckades
kvalificera mig till efter särspel, var rätt stark. Men allmänt visste jag inte vilka jag spelade emot eller
vilken ranking dom hade och kände bara igen någon enstaka spelare från standardturneringen. I en av de
första partierna i A-finalen(med hela 17 ronder!) mötte jag en motståndare som verkade lite sävlig, tänkte
att det var någon 2100-2200 spelare eller så. Spelade ganska hårt på angrepp i en Trompowsky och lyckades
få upp en vinstställning. Dock överspelade jag lite orutinerat attacken istället för att byta ner till
teknisk vinst och förlorade till sist. Han försvarade sig mycket skickligt så efter partiet berömde jag
artigt hans försvarsspel och frågade om namnet för att kunna skriva upp resultatet. -"Sumets" kom svaret.
Det visade sig vara en av Ukrainas starkaste spelare, med ELO på 2600+ och turneringens högst rankade...
Hade jag vetat det hade jag aldrig vågat spela på det viset, schack är mycket psykologi och det kan ibland
vara en fördel att inte veta vilken motståndare man möter :-)
Petter i blixtturneringen. Motståndaren har ett ölglas inom räckhåll, så det gäller att se upp...
Lyckades iallafall till slut ta en stormästarskalp tillika revansch i ett snyggt parti mot GM Sergeev som
jag förlorade mot i standardturneringen. I övrigt blev det inte många poäng trots en del bra ställningar.
Alla verkade spela "Richtig!"-schack och kändes allmänt väldigt snabba på klockan och tekniskt säkra och
jag hamnade till slut någonstans i botten av tabellen (Sumets vann med Sergeev som tvåa). Efteråt såg jag
att snittspelaren hade över 2300 i ELO, vilket kändes. Men ett mycket intressant och lärorikt koncept att
spela mot spelare med okänd spelstyrka.
Hotel Lindenhof var nog annars det mest perfekta hotell jag bott på trots inte särskilt dyrt. Lyckades inte
hitta en enda skavank eller något att anmärka på trots vissa subversiva försök. Varenda frukost kom
Frau Volkmann i exakt rätt ögonblick in och serverade artigt kaffe vid bordet osv. Men i en sista
spaningsnotis på hemresedagen, när jag försökte småprata lite med receptionisten om staden och annat,
märkte man att när hon var tvungen att improvisera utanför de inlärda artighetsfraserna blev hon ställd
och den lite konstruerade fasaden stack fram...
Vårt hotell i centrala Lübeck. Att hitta en parkeringsplats var inte det lättaste.
Tågresan hem ägnades bl.a. åt att reda ut sanningen om Löwenthal-varianten i Sicilianskt. Det blev även en
del Sudoko. Den rutinerade lösaren Ulf lärde ut många bra tips, medans Petter fördjupade sig i de
vetenskapsteoretiska aspekterna. Det hela utmynnade till slut och efter mycket möda i en team-lösning av
tidningens "supersvåra" variant. Till slut hemma i Stockholm igen lagom till nyårsfirandet och den där
typiska blandade reseåterkomstkänslan infinner sig: När man liksom är tillbaka i dom gamla gängorna men
ändå känner sig förnyad på något sätt...
Färjan mellan Rödby och Puttgarden.
Vad står det egentligen på skylten ?.
"Förbjudet att hoppa överbord" tyckte vi först att det stod.