Rutinerade arrangören och kultpersonen Janos Rigo förenar som alltid rejäl humor
med pondus på ett folkligt och älskvärt sätt. Bjöd på fest en kväll nere vid sjön.
Lammgryta tillagad i ett enormt järnkärl direkt över öppen eld. Jättegott. Och med
alla på bra humör, ett glas rödvin i min hand och en bekväm vinst i ryggen (mot en
tysk gentleman i 55-årsåldern med drygt 1900 i ELO som när jag satte in dödsstöten
genast sträckte fram sin tatuerade näve: "Dank you for a good game, you were
ze besser player! ") kändes det skönt att få landa i en vilstol och njuta av
solnedgången och feststämningen. Bullrige Rigo ångade på och underhöll i det
ungerska gänget. Gusztav skrattade så ögonen tårades. Bästa resan hittills.

En annan intressant figur som konverserade oss på perfekt engelska i baren var
Jozsef Pinter, världselitveteran. Sympatiskt gladlynt och snabbtänkt, verkade alltid
ligga steget före under samtalens gång. Lag-EM i Skara 1980 kom på tal, då
Pinter var den ende som lyckades ta poäng mot Kasparov. En stark remi där
Pinter kunde ha spelat vidare på vinst. Pinter är en positionell gigant, och en
universell spelare. Se t.ex d4-spelet med vit, och det sicilianska med svart.
Jag fick tillfälle att ge cred för ett lärorikt parti som jag tidigare studerat (svart
vinner snyggt i en spansk Chigorin: Ljubojevic - Pinter 1984). Pinter sken upp:
"Yeah! That was a good one." Han var där som juniortränare. Om dagarna kunde
man få se den leende lille mannen omgiven av en hord barn och ungdomar i olika
åldrar på väg ner mot stranden. Badbollar och picknickkorgar, trevligt sommarjobb.

Söta Gabriella 15 år briljerade med tufft taktiskt schack, tog 5.5 poäng i B. Men hon
verkade ännu hellre vilja umgås med kompisarna, och med sin cigarrettrökande pojkvän.
Jag förlorade mot en liten grabb som knappast kan ha varit mer än 9-10 år. Jag stod
bra med vit i en siciliansk Taimanov, men partiet blev långt och oklart. Jag satte bort
mig. Ett ganska så enkelt förbiseende. Min lille motståndare som knappt nådde upp
över brädet tog god tid på sig, såg lite osäker ut, men drog till slut det självklara.
Det märktes att han kunde sköta vinstföringen, så jag gav upp där efter några drag
med pjäs under. Han tog 4.5 poäng. Lindberg sa: "Det där ska du inte gräma dig över.
Knatten går i skola hos Pinter. Om några år är han antagligen redan en stark
turneringsspelare." (Mycket riktigt, nu 2009 har lille Omar Eltigani 12 år 2171 i ELO).

Det var alltid bra stämning på uteserveringen på kvällarna. En amerikansk FM som
rest ända hemifrån staterna med målsättningen att ta pris i A-gruppen (vilket han
inte lyckades med) slog sig ner med en öl, och ett gott blixthumör. 3-minuters. Uffe
spelade bra och jobbade upp en vinstställning, men tappade allt. Och Petter som är
vass i blixt blev krossad i ett parti med härliga vändningar och kombinationer.
Men sen blev han utspelad av Bengt i två raka, varav jag särskilt ´minns´ det andra.
Amerikanen provade 1.b3 och 2.Lb2 i klassisk stil. Bengt ställde upp sig sunt
med svart som snart tog över i centrum undan för undan alltmer offensiv i ett allt högre
tempo med pjäser som målsökande robotar spelade hem ett långt strategiskt parti
på komprimerad tid lutade sig tillbaka och sträckte sig efter sitt glas. Efter den
uppvisningen var det ingen som ville starta om igen.

Bengt Lindberg


Det började bli sent. Sällskapet vid bordet intill hade rest sig och var på väg in.
Amerikanen tackade för sig. Husets eleganta dam (50+) som tidigare hade
intresserat sig för spelet, lät sin beslöjade blick vila vid slutställningen på brädet.
Drog sakta fingrarna genom sitt kastanjefärgade hårsvall, och fyrade av ett
litet charmant leende mot mig innan hon vände på klackarna. Mina blickar drogs
som av en magnet till hennes vackra ben och vrister när hon svävade in i foajén.

Långt där borta på andra sidan sjön avtecknade sig de låga bergen som blåsvarta
silhuetter mot natthimlen. Ljusen i dom små byarna längs sluttningen fulländade
bilden ´...där vågorna klucka mot strand´. Här på vår sida hördes verktygsklang och
höga röster bortifrån båtbryggan. Vid en av de mindre båtarna var det aktivitet.
En grov karl med kal hjässa slog och dunkade nere på däck, gestikulerade och
gormade på ungerska över något som inte fungerade. Hans fru stod uppe på
bryggan med armarna i kors och såg på. Till slut lugnade han ner sig, klev upp
och lade armen om sin kvinna. Och de ställde sig att blicka ut över sjön.

Vår trevliga servitris som jobbat i baren och på uteserveringen hela kvällen gjorde
sig nu i ordning, och blev strax därefter upplockad av sitt kompisgäng som kom
glidande i en bländvit Japan-sport. Hon vinkade till oss alla, klev in, och de drog
iväg med techno-musiken pumpande ur bilstereon. Dammet lade sig,
och hotellgatan låg tom och tyst igen. Senioren med den djupa solbrännan
beställde en sista drink, och barägaren släckte ner. Vi blev sittande en stund
i den varma ungerska natten.

Ibland när vi reser i de här länderna får jag en vag känsla av att befinna mig i en
sidohandling till något stort, men i framtiden avsomnat romanbygge. Graham
Greenes värld, eller om Hemingway hade skildrat det kalla kriget och östblocket.
Lite off-season. Arvet från kommunismen som lever kvar i det fördolda.

Hissen gungar upp mig till sjunde våningen och ut i den skumma korridoren.
En typisk öststatsmiljö. Ålderstiget och medfaret, men ganska så välunderhållet.
Här råder ett ödsligt lugn, många rum står tomma. Mina dämpade steg
och hissen på sin väg ner igen är i det närmaste allt som hörs nu. Kanske en TV
som står på svagt någonstans i bakgrunden. Inga vilda fester. Folk är här mest
för att koppla av. Någon kanske för att glömma.
Jag skramlar lite med nycklarna vid låset. Trycker ned mässingshandtaget.
Ekdörren knarrar till. Alla intryck tystnar, och jag kliver in i hotellrummet som
vilar i ett grafitgrått dunkel. Bleka nattljus i blå toner letar sig in utifrån genom
draperierna som rör sig sakta fram och tillbaka vid ett öppet fönster. Jag blir
stående med nycklarna i handen, och den där obestämbara känslan kommer
över mig igen. Allt är levande, talande. Det mörkbetsade tunga sängmöblemanget,
dunbolstret och det vita lakansuppviket, fåtöljen, askkoppen. Spegeln som
blänker matt. Minnen av en svunnen tid, som egentligen inte finns hos mig.
Jag lägger ifrån mig och går ut på balkongen. Syrsor, en lätt bris. Händerna på
räcket och jag tittar ner på småhus, trädgårdar, skuggor av grönska.
Och jag kan se mig själv där nere i allén, ana hur jag i drömmen kan komma att
återuppleva denna scen. Ensam genom natten under de torra popplarnas
rasslande sus, fram emot den höga svartrostiga järngrinden ner till stranden, och
Balatonsjön som glittrar i månskenet.

Nästa dag kom Almasi och Balogh på besök, och gav simultanuppvisningar.
Alltid roligt och populärt, en riktig schackklassiker som Sverige-eliten kanske borde
bjuda på lite oftare!?
Superstar Almasi öste på i blixttempo, ofta ´blint´. Man såg honom stanna upp med
blicken i taket, en liten grimas, sedan ner på brädet för ett kvickt drag och vidare till
nästa. Bjöd också på några remier i utjämnade ställningar, bl.a mot Petter.

Almasi tänker till lite mot Petter. Uffe noterar det senaste draget.

Balogh (lite mer sammanbiten, vann alla sina partier i den något mindre avdelningen)
cirklade raskt runt, och man vill ju helst vara redo med ett drag när han dyker upp
framför en. Kort betänketid alltså. Han fick in ett enkelt dubbelhot och jag förlorade
bonde. Tyckte ändå jag hade en halvhyfsad ställning att kämpa med, men det hela
gick förvånansvärt fort. Efter bara några få drag satt jag med den pinsamma
diagramställningen. Se partiavdelningens 'semestersimultan'.

Csaba Balogh

Sista dan gjorde vi en rundtur till andra sidan sjön. Den mer fashionabla sidan.
Nationalpark och utsikt.

Gusztav

Tibor

Bert , nestorn i gänget.

Bengt Lindberg spelade remi mot veteranen Ivan Farago. Remi även mot Sax.

Viszlát Balaton !